Dr. Ali Aljabiri: Att utvidga kriget – Teherans signal till Gulfen före Washington
När diplomatiska kanaler åter aktiveras via Oman och gulfstater försöker dämpa spänningarna mellan Washington och Teheran, sänder Iran samtidigt en annan typ av signal. Retoriken om att “utvidga kriget” vid en eventuell konfrontation med USA är inte ett olycksfall i förhandlingsspråket – den är en strategisk markering.
Vid Al Jazeera Forum i Doha, dagen efter att den första förhandlingsrundan mellan USA och Iran inleddes i Muskat, upprepade utrikesminister Abbas Araghchi att Iran kommer att rikta in sig på amerikanska militärbaser i regionen om landet angrips. Uttalandet var tydligt. Det var också avsiktligt. Även om budskapet formellt riktades mot USA, är den praktiska konsekvensen att gulfstaternas säkerhetsmiljö binds direkt till Irans konfrontation med Washington.
Detta är inte hypotetiskt. I juni 2025 avfyrade Iran ballistiska robotar mot Al Udeid-basen i Qatar efter amerikanska angrepp mot iranska kärnanläggningar. Åtgärden följde ett mönster: robotattacken mot Ain al-Asad-basen i Irak 2020, attackerna mot Saudi Aramcos anläggningar 2019 och upprepade drönaroperationer mot mål i Förenade Arabemiraten genom regionala ombud.
Mönstret är tydligt: när pressen ökar på Iran internationellt, expanderar den strategiska spelplanen regionalt.
Det centrala problemet är därför inte enstaka uttalanden, utan den doktrin som kopplar Irans nationella säkerhetskalkyl till geografin i Gulfen. Hormuzsundet, energiflödena och de amerikanska militärbaserna utgör delar av ett bredare avskräckningsnarrativ där regional stabilitet blir ett verktyg snarare än ett mål.
För gulfstaterna innebär detta en strukturell osäkerhet. Deras territorium riskerar att fungera som indirekt frontlinje i en konflikt de inte kontrollerar. För omvärlden innebär det en sårbarhet i en av världens mest kritiska energikorridorer. När hotet om regional expansion normaliseras påverkas inte bara säkerhetsbalansen, utan även marknader, investeringar och global ekonomisk förutsägbarhet.
Om Iran avser att signalera seriös vilja till nedtrappning krävs mer än retoriska justeringar. Det krävs en faktisk omprövning av den strategi som gör grannländernas säkerhet till en variabel i stormaktskonflikten.
Så länge hotet om regionalisering kvarstår som ett återkommande inslag i iransk utrikesretorik, kommer omvärlden att tolka det som kontinuitet snarare än förändring.
Mellanöstern står inför ett vägval: antingen institutionalisering av gemensam säkerhet eller fortsatt normalisering av brinkmanship. Uttalandena i Doha indikerar att Teheran ännu inte har lämnat den senare vägen.
Retorik är inte slumpmässig i geopolitiken. Den är avsedd att tolkas. Och just nu är signalen att den strategiska kursen ligger fast.
